Hjärnans syresättning i vila kopplas till överlevnad hos patienter med hjärtsvikt

En ny svensk studie visar att syresättningen i hjärnans vävnad i vila, mätt med nära‑infraröd spektroskopi (NIRS), är associerad med risk för total dödlighet hos patienter med hjärtsvikt. Resultaten presenteras i ett pressmeddelande från Hjärt‑Lungfonden och i en vetenskaplig artikel publicerad i tidskriften Heart.

Vad visade studien?

• Studien inkluderade 102 patienter med hjärtsvikt (medelålder 70,2 ± 12,4 år) och deltagarna följdes i genomsnitt drygt två år.
• Under uppföljningen avled 31 av 102 patienter (30,4 %) och 63 (61,8 %) återinlades på sjukhus.
• Högre cerebral tissue oxygen saturation (SctO₂) var statistiskt kopplat till lägre risk för total dödlighet (HR 0,86; 95 % CI 0,77–0,95; p=0,002).
• SctO₂ visade däremot inget signifikant samband med risk för första återinläggning (HR 0,96; 95 % CI 0,90–1,02; p=0,162).

Fysisk aktivitet och syresättning

Patienter som rapporterade låg fysisk aktivitet (≤1 timme ansträngande aktivitet per vecka) hade signifikant lägre SctO₂. I analysen var fysisk inaktivitet associerad med en sänkning av SctO₂ (β -1,56; 95 % CI -3,07 till -0,05; p=0,043).

Tolkning och begränsningar

Enligt Martin Magnusson, professor i kardiologi vid Lunds universitet, kan vilosyresättningen i hjärnan spegla sjukdomens svårighetsgrad och därigenom långtidprognos. Hjärt‑Lungfondens generalsekreterare Kristina Sparreljung framhåller värdet av en enkel, icke‑invasiv metod som potentiellt kan användas för att identifiera patienter med högre risk.

Studien har dock begränsningar: syremätningen gjordes 6–9 månader efter en tidigare inläggning i samband med att enkäten besvarades, och resultaten behöver valideras i större patientgrupper. Forskarna lyfter också att nästa steg är att undersöka om fysisk träning som förbättrar SctO₂ också leder till bättre kliniska utfall.

Vad betyder det för invånare i Eslöv?

För patienter med hjärtsvikt i Eslöv och övriga Skåne kan metoden, om den valideras i större studier, bli ett enkelt sätt att komplettera riskbedömningen utan invasiva tester. Metoden använder en sensor placerad på pannan och kan därmed bli lättillgänglig i öppenvård eller primärvård.